Räddaren-i-nödenMorris

Hej alla hundvänner!




Ibland förstår jag mig inte på människor. Som på min Stormatte t.ex. Igår fick hon för sig att hon skulle köra båt och ha sin lillebror på släp. Han skulle åka med skidor. På vattnet. På vattnet!! Jag menar, hej kom igen nu! Så kan man ju inte göra.

Åtminstone inte om jag inte är med. Jag är ju vakthund också. Jag vaktar Stormatte. Det är ett väldigt viktigt uppdrag, för hon behöver min hjälp. Det har man ju märkt.

Nåja, Stormatte satt i båten. Hennes lillebror satt på en sten med skidorna i vattnet. Jag hoppade upp i hans famn, det skulle jag aldrig göra annars men det fanns ingen annan utväg. Jag skulle rädda Stormatte. Sånt där klarar hon aldrig av utan min hjälp.

Men ve och fasa, lillebrodern satte mig på en annan sten och så åkte de iväg. Stormatte tänkte åka iväg utan mig! Till all tur kom hon inte långt. Lillebrodern ramlade. Puh. Jag såg min chans. Satsade allt. Hoppade. Rakt på Lillebroderns rygg. Jag skulle rädda Stormatte.

Men det gick inte så bra, jag ramlade i sjön. Pinsamt.

Hoppas att ni också lär er något av denna lilla historia: Ibland räcker det med att låta "Stormatte" klara sig själv. Man kan inte hjälpa alla. Speciellt inte om man är en väldigt söt och blond liten hund ;)

Jag tror jag håller mig till att hjälpa människorna äta kex istället. Det är mycket godare och man blir inte så blöt.

Med Vänliga (och blöta) Voffhälsningar /Morris